"Underbar och älskad" en kort novell om bristande kärlek för ditt barn vid läggning.
Ikväll har jag verkligen fått hålla mina demoner k schakt. Olivia har inte sovit så bra och blivit störd flertalet gånger och fått sin sömn under dagen bruten.
Resultat? Minst en timmes nattning när det ska sovas för kvällen.
Hon har börjat med en grej som är så sjukt störigt. Hon ligger på rygg och sparkar hårt ner i madrassen. Upprepade gånger och håller sig på så vis vaken. När jag kämpat på med att söva henne i närmare 40 minuter så kommer hon på det där knepet och sätter igång med sängsteppandet.
mycket effektiv metod för övertrötta barn som inte har några som helst planer på att sova.
När man sedan kommer ut helt gråtfärdig och sambon förklarar att "sådär har hon aldrig gjort med mig. Måste vara något du gör" så är skilsmässan nästan en faktum.
Eller nej, kanske inte riktigt så illa. Men tillräckligt för att jag skulle storma ut på balkongen och dra några bloss i tron om att humöret skulle lägga sig. Det gjorde det inte. Smakade bara urk och jag frös då jag inte behagade ta på mig varken byxor eller skor.
Nu har det känts ganska jobbigt ett tag om jag ska vara ärlig. Allting känns tråkigt/jobbigt och jag har noll energi.
Jag försöker fylla mina dagar så gott det går så att tiden ska snabba på tills att Jimmy kommer hem. Men var blir annorlunda för att han kommer hem då? Känner att det verkligen rycker i mig och att jag inte vill hellre än att bråka på honom utan att han har gjort några som helst fel.
Det känns som om att jag behöver dels en hotellnatt helt själv med en bra bok att läsa. Dels en boxningssäck som jag kan få gå några ronder med. Jag tror främst att jag behöver få vara för mig själv en stund. Få ta ett bad. Ligga hur länge jag vill i sängen utan krav på att kliva upp. Äta min mat utan tio fingrar som desperat sträcker sig efter min tallrik.
Göra såna saker man säger upp sig från när man får barn.
Jag vill gärna tro att det är okej att önska sig såna saker även om jag trivs bra med att vara mamma. Att jag älskar mitt barn gränslöst är det nog inte någon som missat men hon kan verkligen gå mig på nerverna. Verkligen.
Barn kan vara så jobbiga och jämför man henne med något annat barn ur tex vår föräldragrubb så är det som natt och dag. Medan Olivia blåser på som en tornado och river både hus och hem så kan dom andra liknas med små vindpustar som snällt blåser ur en överblommad maskros. Ibland önskar jag att Olivia kunde lära sig att chilla lite. Bara en dag eller två för det finns verkligen ingen tid för återhämtning när man har med Olivia att göra.
Lilla bus. Vad ska det bli av dig?
Jag förstår dig verkligen Sofie. Och det är så jävla jobbigt när man aldrig får ladda på med energi. Loui och Helge är som natt och dag, Loui höll sig alltid där vi var, medan Helge tar varje chans han får att rymma, klättra och peta på allt, och han har dessutom aldrig sovit bra. Man är trött. Men så en dag blir de lite större, lyssnar lite mer, sitter stilla och känner lugnet en stund. Och det är inte jättelångt borta. Det är skönt att få sjunga ut, och alla fattar ju att den där avgrundsdjupa kärleken ibland får trängas med den IRRITATION som ibland också uppstår, utan att kärleken för den skull försvinner. Och det är ju tur, annars hade nog många bäbisar funnits att fynda på blocket. Kämpa på, snart är det sommar! Pöss