Vissa tankar bankar på innanför pannbenet och vill bara inte ge sig. Jag känner sån tacksamhet för de som påminner om att det gått bra.

Man vet inte varför det blev som det blev. Men något läkaren noga talade om var att det hade kunnat gå illa. (Nähä? Att andas är ju en rätt vital del)

Vi ska tillbaka om några veckor om inget händer och göra nytt ekg + nytt eeg.

Övervakningen som var i natt visade ingenting .vi fick väcka henne och suga en del slem och hon hade ett kort andningsuppehåll på dryga 10 sekunder men det trodde dom bara var en tillfällighet då barn har andningsuppehåll sådär. 

Planen är nu att först göra eeg. Visar det noll så utreder man reflux. Visar det ingenting så utgår man från att det blev ett uppehåll utan orsak, lika som syns vid plötslig spädbarnsdöd. Det sistnämnda är som en samlingssal när man inte kan förklara varför ett barn plötsligt dör. Fångas dom i rätt tid och man får igång andningen så löper barnet inte större risk än något annat barn som råkat ut för det. Enligt statistiken i alla fall.

Nu ska vi sova och återhämta oss. Det har varit ett minst sagt påfrestande dygn och livet pausar tyvärr inte tillräckligt länge kan jag tycka. Det här har tagit hårt på mig. Jag känner mig lugn och rädd på samma gång och hur det än är så vart det hela en väldigt traumatisk upplevelse. Nu ser det värre ut än vad det behöver göra med massa slangar och sladdar hit och dit men det kan också vara en nödvändig påminnelse om hur skör man som människa är. Jag ska försöka att inte bli så harig och bara försöka lunka på som vanligt men  jag kan säga er att det kommer bli en tuff uppgift.