Gemensamt för dessa två är tyvärr inte bara att det är rädslor utan också för att båda nu har inträffat.

Jag ska hålla det kort för det är för jobbigt och för omständigt att skriva allt. 

Jag skulle åka mot stan och packade in barn i bilen. Efter en stund kollar jag i backspegeln rätt in i spegel nummer två som gör att jag har koll på barnet. Ser i den spegeln att barnet (vad jag då tror) håller på att somna men sitter i en konstig position. Flera rödljus på rad för mitt fokus framåt och nästa gång jag kollar i spegeln är Olivia helt grå i ansiktet och sitter som en trasdocka med öppna ögon och öppen mun i en ihopsäckad position. Jag sträcker mig bak för att försöka skaka igång henne men känner på en gång att något är allvarligt fel.

Som en urbana fisk sitter hon och jag ser nu att färgen på läpparna börjar skifta.

Tvärnit bilen vid okq8-korsningen (för er som vet vart den ligger) och rusar ur bilen och över till Olivia. Klappar (som övergår till att jag slår henne mer eller mindre) henne på kinderna utan att få kontakt. Tar lös henne ur stolen och precis när jag tar upp henne drar hon ett djupt andetag.

Hon andades inte. Jag vet inte hur länge hon hade det uppehållet.

Ni kan inte förstå hur rädd jag var och vilka tankar som for genom huvudet på mindre än vad jag uppskattar är 10 sekunder. Fy. Fan.

Jag ställer bilen på en närliggande gård och väntar. Hon får efter en minut tillbaka färgen i ansiktet och efter en kvart så är hon precis som vanligt igen. Ger henne lite att dricka och far vidare mot pappas jobb som planerat.

Nu släpper chocken. Pappa säger åt mig att ringa 1177. Sagt och gjort. 

1177 i sin tur säger "jag tänker inte ens prata med dig om det här utan du ska åka upp på akuten direkt! Ring en ambulans så du slipper köra själv om du inte har någon som skjutsar dig"

Var det så allvarligt? tänkte jag innan jag klappade ihop totalt. 

När vi kom till akuten så väntade dom på oss och vi fick komma in direkt. Möttes av en hemsk sköterska som inte riktigt trodde på att hon inte hade andats utan talade flera gånger om för läkaren att hon hade ansträngd andning och svårt att få luft. Jag svarade bestämt att hon inte hade andats alls och läkaren såg mer allvarsamma ut.

Bort på barnmottagningen och sedan vidare till barnkliniken där vi nu får övernatta med övervakning. Sladdarna är påkopplade och man övervakar andning och hjärtfrekvens. Går det mer än 15 sekunder mellan andetagen kommer det gå ett larm. Hon hade ett kortare uppehåll på 10 sekunder men det var nog bara en tillfällighet trodde dom. Det är inget ovanligt. 

Om ni kunde förstå hur trött men speedad jag är på samma gång. Varje litet pip från maskinen får mig att rycka till. Olivia har varit väldigt orolig mot kvällen och jag hoppas det beror mer på trötthet i kombination med ny plats som hon inte känner igen. Personalen är underbara och behandlar oss mer än väl. 

Jag hoppas nu på en lugn natt och att det här var en engångsföreteelse.