En oro som gror.
Jag vet att man inte ska jämföra varandras barn med varandra. Jag vet att alla tar utvecklingen i sin egen takt och allt vad det innebär men jag KAN inte låta bli att jämföra Olivia med sina jämngamla.
Av det jag ser så verkar det inte vara några större problem att lämna bort henne till respektive mor och farföräldrar. Pappa kan natta lika väl som mamma även om mamma är favoriten under vissa perioder.
Hos oss gråter Olivia tills att hon tappar andan om jag skulle gå för långt bort. Hon skriker sig knallröd/lila i ansiktet om jag så bara går på toaletten. Det funkar med Jimmy på dagtid men kvällarna är det kaos om han ska lägga.
Hade jag kunnat undvika det här på något vis? Har jag klemat bort henne för mycket? Varför blir inte alla barn såhär om det nu inte är jag som har gjort fel? Om en och en halv månad så börjar jag jobba och Olivia ska vara hos mamma men om jag sätter ner henne på golvet och sätter mig i soffan hemma hos dom så kommer tårarna med ens och tar jag inte upp henne så brakar helvetet lös.
Vad ska jag göra? Kommer det hinna gå över tills att jag börjar jobba? Varför är hon så otrygg hos just mamma och pappa?
Hur var era barn (ni som har barn) i den åldern? Hur var deras separationsångest? Hade dom någon? Hon är världens solstråle så länge hon får vara med mig och hon har ju flängt runt massor och träffat alla möjliga människor utan problem förr. Nu står jag här med gråten i halsen varje kväll i tron om att jag gör allt det här med uppfostran fel, tillsammans med stressen och oron att hon kommer lida av extrem ångest varje gång jag ska åka och jobba.
Vad ska jag göra?
Min lilla stråhattsklädda solstråle. Vad har jag gjort för att du ska känna dig så otrygg?
Hej! Jag upplever exakt samma sak som du!! Kan det vara ngt bara kal å ada-morsor råkar ut för?! Nils e ju drygt 10 mån och sedan ngn vecka tillbaka är det bara jag som gäller och speciellt illa d det nattetid. Och jag tycker verkligen jag inte vart särskilt reserverad om vem som får hålla i han mm. Det e nog tyvärr (som ta mig fan allt annat) bara en fas! Men hoppas den e över snart, för denna morsan drar till London nästa helg:) hoppas allt e bra annars! Kram Maria W
Det enda jag kan säga är att det går över. Eller iallafall går i perioder! Min var likadan och vill fortfarande typ inte att nån annan ska lägga henne. Det blir enklare med tiden och du kunde inte gjort något annorlunda - jag lovar ❤️ Det enda jag tror hjälper är att utsätta henne för det hon inte gillar så att hon får märka själv att du kommer tillbaka och att det inte är farligt när mamma går iväg.
Kram till er!
Du gör ett jätte bra jobb Sofie och du klemar INTE bort ditt barn, man kan inte älska sönder ett barn. Kärlek i överflöd i kombo med bestämda regler tror jag ger lyckliga barn;) Jag tror det bara är en fas det där och skulle du lämna henne med dina föräldrar en längre stund så släpper det, det är jag alldeles säker på!
Alfons är ju inte mammig alls vilket inte heller känns kul, är jag värsta sämsta mamman som inte har ett barn som vill vara med mig konstant:S:S?
Jag tror du kan vara lugn, det är en fas hon går genom just nu. Just nu har Hugo en där det bara är pappa som gäller, går han ur rummet illskriker han. Barn har såna faser och det kommer gå hur bra som helst.