Nu har jag haft några sådana dagar när allting bara känns jobbigt, tråkigt och tungt. 

Även fastän att Olivia är glad och mysig och leker snällt på egen hand så är det ändå så fruktansvärt jobbigt att ens sitta uppe och hålla henne sällskap. Jag känner hur jag blir arg för att hon inte vill sova när jag vill sova och jag blir ledsen när jag får dåligt samvete för att jag förutsätter att hon ska förstå.

Och sådär går det runt. Hela tiden.

Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv riktigt. Den enda (rätta mig om jag har fel) fasta punkten för mig är Olivia och hon och hennes rutiner och önskemål slår om lila kvickt som vädret i April.

Vad ska jag jobba med? Ska jag plugga? Kommer Jimmy få något jobb som gör att jag har råd att plugga? Kommer jag någonsin få dubbla inkomster? Kommer jag hitta ett sånt jobb där jag känner att jag längtar efter att gå på jobbet? Kommer jag komma ner något i vikt eller ska jag bara vänja mig vid att vara såhär fet? När ska jag få energi att ta tag i träning ? När kommer jag ha råd med ett gymkort igen? När är det min tur att få flytta till ett hus? 

Tankarna går på repeat dygnets alla vakna timmar och jag känner mig SÅ trött. Hjärnan får aldrig vila och även om det kommer små ljusglimtar med halvjämna mellanrum så känns det mesta ganska trist och jobbigt just nu.

Jag har ju onekligen världens viktigaste jobb just nu när jag är hemma med Oliven men jag känner ibland att jag inte räcker till eller att jag inte uppfyller mina arbetskriterier riktigt. 

Men det blir nog bra. Det blir liksom lite såhär varje halvår. Det är tur att man har en riktig kanonunge som mestadels bara är helt underbar.