Solens strålar har gjort dig slö och trött och istället för att få ett stadigt grepp om glaset så tippar du omkull det och det far rakt ner i backen. Tusen bitar splitter och en blöt pöl. Inget vatten i strupen. Total besvikelse och ilska över att inte få stilla sin törst.

Den känslan kan nog jämföras med den Olivia upplever dagligen när hon jagar efter katterna. Nu har hon blivit en riktig fena på att ställa sig upp och sätta sig ner, till katternas stora förtret.

Tunneln som dom tidigare vilat i är sedan länge inte längre en trygg plats ämnat för vila och återhämtning och nu är också soffan och fotöljen hotade. Hon tar sig fram som en liten bulldozer den lilla damen. Med lite hjälp klättrar hon till och med upp på soffan nu. Ner kommer hon oftast själv även om det fortfarande föreligger en stor risk att hon trillar med huvudet före.

Och katterna. Dom stackarna som visar så oändligt stort tålamod. För hon jagar dom, dagarna i ända. Och katterna flyttar sig. Från soffan till tv-bänken, från bänken till fotöljen,  från fotöljen till fönstret osv osv. Och hon är så nära på att få tag i dom nu. När dom väl somnat till och sussar sött så får hon ibland tag i dom och hon är inte nådig. Det slits i päls och svans och katterna tittar med nåd i blicken  på mig och deras husse.

Det är inte många gånger till som det där glaset trillar i backen. Snart ska törsten släckas. Centimetrarna som nu är mellan barnets hand och katten krymper ner till millimetrar. När barnet kommit på hur man får tag i dom där kommer dom bli hårt omhändertagna och klappade med kärlek såklart, om än en lite hårdare än vad dom är vana. Givetvis kommer man vara där och stoppa men något slit hit och dit än nog vad dom får vänta sig inom kort.

Snart är hon inte törstig mer.