Vi börjar här.

Min mamma som är den bästa människan jag vet och som jag aldrig någonsin vill vara utan älskar mitt barn som om det vore hennes eget. Min far likaså. Däremot så är det inte en särskilt väl besvarad kärlek. Man skulle kunna kalla det för att det inte visas någon vidare kärlek alls faktiskt. 

Olivia är verkligen inte ett särskilt komplicerad bebis (är hon fortfarande en bebis vid nio månader?) Och hon tycker om att vara med dom flesta. Det är sällan några problem att lämna bort henne även om hon stundtals är extremt mammig. Däremot så klarar hon inte av att vara med min mamma. Hennes mormor som älskar henne så högt. Så fort hon tar henne och sätter henne i knät så kommer gråten inom 10 sekunder.

Mamma ger henne utrymme och låter alltid Olivia komma till henne men så fort hon kommer för nära eller hamnar i hennes knä så gråter hon. Detta är dessutom något hon BARA gör mot mamma. Morfar och mostrar är inga problem. Farmor är inget problem. Gammeöföräldrar, nope,  inga problem där heller.

Det här ser ju mamma och blir ju såklart jätteledsen. Jag antar att det kommer gå över men det fruktansvärt dåliga samvetet gnager i mig och när jag ser hur ledsen hon blir så känner JAG mig skyldig att kramas med henne istället. 

Min lilla mamma som är så bra. Varför är hon så rädd för henne? 

Jag antar att det går över men vad kan man göra för att hjälpa henne? Kan man  göra något? Vi kör med videosamtal, hon får prata med Olivia i telefon och vi ses två - tre gånger i veckan så det kan ju omöjligt vara så att hon inte känner igen henne? 

Man ser på mamma att hon inte vill annat än hålla om henne men låter bli så att O inte blir ledsen och det är faktiskt jobbigt. Det har inte alltid varit sådär utan det har börjat nu senaste veckorna. 

Vad gör man för att hon ska funka med mormor?

Hur länge ska det vara sådär?