Liten blir stor
Här hemma har en orkan dragit fram. Hon fick namnet Olivia. Det har stormat så in i den mildare grad så kaffekoppar har gått i golvet, katter har förlorat päls och fikastunden var över på två minuter.
Jag trodde vi skulle spatsera lugnt på Birsta med era sovande barn i vagnen. Så blev det inte. En kimono, ett par shorts, bebissandaler en bok (som jag skulle läsa på café när barnet sov, en sovstund so uteblev) och en sport-bh senare var det bara att ge upp.
Detta lade grundbok till det övertrötta barn som sedan härjat runt i hela lägenheten.
Ett försök till lunch gjorde att vi missade sovstund nummer två då min mor trampade in genom ytterdörren mitt i maten. Det blev inte så mycket ätet heller.
Mamma smög åt den lilla en liten bit biskvi och därefter var katastrofen ett faktum.
Sockret kickade in, jag vart arg på mamma och barnet rev ner gardiner och kastade leksaker. Vissa mer välriktade kast, andra mindre planerade.
Till slut fick jag nog och precis när det kom ett kort ögongnugg fattade jag tag i flaskan, lade ner henne i sängen och släckte lampan. Testade att gå ut ur rummet och låta henne själv komma till ro. Det funkade. Helt otroligt. Nu sover hon med fötterna på huvudkudden och omfamnar sin nappflaska. I en alldeles ny outfit bestående av de sötaste jordgubbsmönstrade shorts jag någonsin sett.
Jag återhämtar mig sakta men säkert och spejar ner på utkastade byggklossar, speldosor och snuttefiltar och tänker att det är Jimmys tur att städa ikväll. Det blir nog bra.
En mami på nationaldagen. Eller rättare sagt morfars födelsedag. Tillsammans med liten gangster.den bästa i sitt slag.
Vilket jävla dygn.
Allting har gått så fort så jag har inte hunnit stannat upp för reflektion.
Vissa tankar bankar på innanför pannbenet och vill bara inte ge sig. Jag känner sån tacksamhet för de som påminner om att det gått bra.
Man vet inte varför det blev som det blev. Men något läkaren noga talade om var att det hade kunnat gå illa. (Nähä? Att andas är ju en rätt vital del)
Vi ska tillbaka om några veckor om inget händer och göra nytt ekg + nytt eeg.
Övervakningen som var i natt visade ingenting .vi fick väcka henne och suga en del slem och hon hade ett kort andningsuppehåll på dryga 10 sekunder men det trodde dom bara var en tillfällighet då barn har andningsuppehåll sådär.
Planen är nu att först göra eeg. Visar det noll så utreder man reflux. Visar det ingenting så utgår man från att det blev ett uppehåll utan orsak, lika som syns vid plötslig spädbarnsdöd. Det sistnämnda är som en samlingssal när man inte kan förklara varför ett barn plötsligt dör. Fångas dom i rätt tid och man får igång andningen så löper barnet inte större risk än något annat barn som råkat ut för det. Enligt statistiken i alla fall.
Nu ska vi sova och återhämta oss. Det har varit ett minst sagt påfrestande dygn och livet pausar tyvärr inte tillräckligt länge kan jag tycka. Det här har tagit hårt på mig. Jag känner mig lugn och rädd på samma gång och hur det än är så vart det hela en väldigt traumatisk upplevelse. Nu ser det värre ut än vad det behöver göra med massa slangar och sladdar hit och dit men det kan också vara en nödvändig påminnelse om hur skör man som människa är. Jag ska försöka att inte bli så harig och bara försöka lunka på som vanligt men jag kan säga er att det kommer bli en tuff uppgift.
Oliven. . Du är kung.
Stora rädslan nummer två.
Idag har varit en utmanande dag för mitt psyke. Jag har två stora rädslor när det kommer till mitt barn och båda två hör i hop. Avsaknaden av syre. Att Olivia ska kvävas/sätta i halsen eller att hon bara ska sluta andas.
Gemensamt för dessa två är tyvärr inte bara att det är rädslor utan också för att båda nu har inträffat.
Jag ska hålla det kort för det är för jobbigt och för omständigt att skriva allt.
Jag skulle åka mot stan och packade in barn i bilen. Efter en stund kollar jag i backspegeln rätt in i spegel nummer två som gör att jag har koll på barnet. Ser i den spegeln att barnet (vad jag då tror) håller på att somna men sitter i en konstig position. Flera rödljus på rad för mitt fokus framåt och nästa gång jag kollar i spegeln är Olivia helt grå i ansiktet och sitter som en trasdocka med öppna ögon och öppen mun i en ihopsäckad position. Jag sträcker mig bak för att försöka skaka igång henne men känner på en gång att något är allvarligt fel.
Som en urbana fisk sitter hon och jag ser nu att färgen på läpparna börjar skifta.
Tvärnit bilen vid okq8-korsningen (för er som vet vart den ligger) och rusar ur bilen och över till Olivia. Klappar (som övergår till att jag slår henne mer eller mindre) henne på kinderna utan att få kontakt. Tar lös henne ur stolen och precis när jag tar upp henne drar hon ett djupt andetag.
Hon andades inte. Jag vet inte hur länge hon hade det uppehållet.
Ni kan inte förstå hur rädd jag var och vilka tankar som for genom huvudet på mindre än vad jag uppskattar är 10 sekunder. Fy. Fan.
Jag ställer bilen på en närliggande gård och väntar. Hon får efter en minut tillbaka färgen i ansiktet och efter en kvart så är hon precis som vanligt igen. Ger henne lite att dricka och far vidare mot pappas jobb som planerat.
Nu släpper chocken. Pappa säger åt mig att ringa 1177. Sagt och gjort.
1177 i sin tur säger "jag tänker inte ens prata med dig om det här utan du ska åka upp på akuten direkt! Ring en ambulans så du slipper köra själv om du inte har någon som skjutsar dig"
Var det så allvarligt? tänkte jag innan jag klappade ihop totalt.
När vi kom till akuten så väntade dom på oss och vi fick komma in direkt. Möttes av en hemsk sköterska som inte riktigt trodde på att hon inte hade andats utan talade flera gånger om för läkaren att hon hade ansträngd andning och svårt att få luft. Jag svarade bestämt att hon inte hade andats alls och läkaren såg mer allvarsamma ut.
Bort på barnmottagningen och sedan vidare till barnkliniken där vi nu får övernatta med övervakning. Sladdarna är påkopplade och man övervakar andning och hjärtfrekvens. Går det mer än 15 sekunder mellan andetagen kommer det gå ett larm. Hon hade ett kortare uppehåll på 10 sekunder men det var nog bara en tillfällighet trodde dom. Det är inget ovanligt.
Perfekta lära-gå-vagnen enligt den lilla. En sjukhusspjälsäng. Sådär underbart och metalliskt ombonad.
Om ni kunde förstå hur trött men speedad jag är på samma gång. Varje litet pip från maskinen får mig att rycka till. Olivia har varit väldigt orolig mot kvällen och jag hoppas det beror mer på trötthet i kombination med ny plats som hon inte känner igen. Personalen är underbara och behandlar oss mer än väl.
Jag hoppas nu på en lugn natt och att det här var en engångsföreteelse.
Det gick en och en annan tanke genom huvudet. Framför allt ekade/ekar det att jag måste vara beredd. Att jag kan förlora henne. Mitt älskade yrväder.
glömmer bort min egen blogg.
När man har mycket i huvudet och dessutom får kliva upp rekordtidigt på morgnarna så är det inte lätt att komma ihåg att man ska både städa, mata, äta, tvätta och uppdatera blogg. En (flera) av de ovan nämnda faller liksom bort. Tyvärr så är blogg en av dom. När ma väl sätter igång och skriva så är det däremot jävligt kul!
Idag satte nog Olivia personbästa när det gäller uppstigning. 04.20 kikade jag på klockan och tänkte att hon somnar om efter en flaska välling. Det gjorde hon. Nästan.
Efter att ha blundat i två sekunder så räckte det för madame som har krälat runt i min säng fram tills att Jimmy klev in genom sovrumsdörren vid halv sju.
Bara att kliva upp.
Vi åkte vid halv tio mot alnö för att besöka BVC och vägning och mätning var på agendan. Nu minns jag inte längden men 8470 gram tung var hon i alla fall. Något underviktig tyckte Gitte, en av våra bvc-sköterskor. Mer fett i maten var ordern med jag vet inte ja.
Lite grädde till bären kanske. Jag tycker hon är alldeles perfekt och ligger på kurvan om än ett steg under medel.
Hemåt styrde vi silverpilen och ner i sängen lade jag barnet. Hon som tar en timme - en och en halv på sig vid varje läggning hade inte en tillräckligt tålmodig mamma så jag lade henne i sin säng och skulle testa vad som hände. Vad gör hon? Hon slocknade efter en del surr för sig själv i mörkret. Helt otroligt! Ska testa igen ikväll om man har samma framgång då.
Just för tillfället så halvligger jag i soffan med en spinnande katt på mitt bröst och kollar på lyxfällan. Det är alldeles tyst med undantag av den låga volymen från tvn, katten som kurrar och regnet som droppar på fönsterbläcket. Det är så himla mysigt att bara få vara för sig själv en liten liten stund och minnas hur det var innan Olivia. Jag skulle aldrig någonsin byta bort mitt liv som jag har idag och O är mitt allt, men det till trots så njuter jag varenda sekund som jag får chansen att vara för mig själv.
Vad gör ni idag? Hur mår ni? Vilka är ni? Hoppas ni mår lika gott som jag, tröttheten till trots.
På den tiden det bästa hon visste var att sova. Här 5 dagar gammal <3
Smärtfri läggning.
Det går ibland lite längre än önskat mellan uppdateringarna. Nu var det en sån här gång. Förlåt för det.
Hur som helst!
Nu vet inte jag hur det ska vara vid läggning av en snart 10 månader gammal bebis (bebis eller barn?) Och det kanske är tur att jag inte har något att jämföra med. Det enda jag vet är att min bebis förmodligen har någon sömnskruv lös.
Dagens första sovstund ter sig ganska naturligt då hon blir trött direkt efter frukost (skiiiitkul att hon vill sova direkt när en annan har vaknat till liv och INTE kan somna om igen. Och då får hon välling direkt när hon vaknar i hopp om att den frukosten ska göra henne nöjd. Det gör den inte.) och ögongnuggandet kommer som på beställning strax efter att sista skeden med gröt landat i lilla magen.
Somnar gör hon själv med lite lätta strykningar på den grötfyllda magen och hon sover i 2-2,5 timme.
Sovningen på eftermiddagen däremot... vilken cirkus. I dryga timmen kan man ibland få hålla på. Det protesteras så i den mildare grad, dras i extremiteter, skriks, sjungs, babblas, rullas runt och det är inte ovanligt att der utdelas slag i huvudet, både på sig själv och den förälder som drar det korta läggningsstrået (oftast jag...) vilket resulterar i att läggaren (jag) saknar hår på utvalda fläckar på mitt huvud, gråter när jag går ur sovrummet, brinner av inombords och till och med utombords ibland. Det händer faktiskt (oftast fast efter sömnlösa nätter) att jag blir arg på mitt underbara yrväder och ryter ifrån, bara för att sekunden senare våndas. Som tur är så har Olivia aldrig blivit varken rädd eller ledsen av vad som säkert är ganska snälla tillrättavisningar men det dåliga samvetet gnager ändå i en.
Just idag däremot, så har Olivia bjudit på ett riktigt solskenshumör! Både första och andra läggningen var över på dryga 5-6 minuter. Jag vet detta i och med att min trötta kropp och hjärna hade satt ägg på kokning innan jag skulle lägga henne (nej jag vet inte varför jag gjorde så. Skitkonstigt att tro att det ska bli bra ägg eller att jag skulle vara klar tills att äggen var det). Jag som gillar kokt ägg med fast och lite lätt rinnande gula ställde äggklockan på 5,30 min. Och tro inte på tusan att när jag kom ut från sovrummet så ringde alarmet. Mycket bra Olivia!
Och äggen blev perfekta!
Nu har inte bilden något med inlägget att göra men ska man hälsa Happy Friyay så ter det dig nog bäst att man kanske tar med sig själv på bild också. Happy Friyay!
En oro som gror.
Jag vet att man inte ska jämföra varandras barn med varandra. Jag vet att alla tar utvecklingen i sin egen takt och allt vad det innebär men jag KAN inte låta bli att jämföra Olivia med sina jämngamla.
Av det jag ser så verkar det inte vara några större problem att lämna bort henne till respektive mor och farföräldrar. Pappa kan natta lika väl som mamma även om mamma är favoriten under vissa perioder.
Hos oss gråter Olivia tills att hon tappar andan om jag skulle gå för långt bort. Hon skriker sig knallröd/lila i ansiktet om jag så bara går på toaletten. Det funkar med Jimmy på dagtid men kvällarna är det kaos om han ska lägga.
Hade jag kunnat undvika det här på något vis? Har jag klemat bort henne för mycket? Varför blir inte alla barn såhär om det nu inte är jag som har gjort fel? Om en och en halv månad så börjar jag jobba och Olivia ska vara hos mamma men om jag sätter ner henne på golvet och sätter mig i soffan hemma hos dom så kommer tårarna med ens och tar jag inte upp henne så brakar helvetet lös.
Vad ska jag göra? Kommer det hinna gå över tills att jag börjar jobba? Varför är hon så otrygg hos just mamma och pappa?
Hur var era barn (ni som har barn) i den åldern? Hur var deras separationsångest? Hade dom någon? Hon är världens solstråle så länge hon får vara med mig och hon har ju flängt runt massor och träffat alla möjliga människor utan problem förr. Nu står jag här med gråten i halsen varje kväll i tron om att jag gör allt det här med uppfostran fel, tillsammans med stressen och oron att hon kommer lida av extrem ångest varje gång jag ska åka och jobba.
Vad ska jag göra?
Min lilla stråhattsklädda solstråle. Vad har jag gjort för att du ska känna dig så otrygg?
En såndär magiskt bra dag.
Med vädret kommer fan lyckan. På riktigt. Idag har varit min bästa dag på så länge.
Jag har alltid varit i väldigt nära kontakt med mina känslor (på både gott och ont) och idag har jag känt mig lycklig och rörd till tårar precis hela dagen. Inte nog med att O inte visat några som helst tecken på sjuka (bara det hade räckt) utan dagen hade verkligen några ess i rockärmen.
Först bjöd Olivia på sovmorgon till halv sju. Inte nog med det. Hon somnade om och sov igen vid åtta och ända till kvart över 11!!!!! OH MY GOD!!!
Därefter klädde vi snabbt på oss och for upp på norra berget där man hittade halva Sundsvall. Vi hittade ett bord på en uteservering och beställde våfflor och kaffe till brunch. Olivia kvittrade snällt i vagnen och vi njöt av sommarvärmen.
Dags för blöjbyte som skedde i det solvärmda gröna gräset. Barnet plockade några strån och försökte mata mig samtidigt som jag försökte få på en ren blöja.
Därefter börjar det här med tårar som bränner bakom ögonlocken och konstant kärleksklump som pulserar i min kropp.
Olivia kryper runt i gräset (sket fullständigt i att hon blir smutsig) och plockar löv, gräs och kottar. Istället för att stoppa dom i sin egen mun så ska hon absolut mata Jimmy. Och han kommer inte undan ska ni veta. Hon kramas, kastar sig i hans famn och han jagar henne runt när hon försöker smita. Det var så äckligt idylliskt, vackert och familjärt att jag inte kunde göra något annat än smygtorka tårarna som trängdes sig fram.
När leken övergick i ögongnuggande så lade pappan ner sitt vackra och trötta barn i vagnen och drog henne runt hela norra berget. Stolt som en tupp. Grinvända nummer två kom när han försökte förklara för henne att hon skulle sova och vi strosade stigarna fram.
När barnet väl somnat så satt vi bara. Han och jag. Och det kändes alldeles pirrigt. Jag tänkte hela tiden på hur snygg han är. Min snygga och så godhjärtade underbara sambo. Sedan Olivia blivit lite större (väldigt ospecificerat) så har det hänt något. Jimmy kliver fram mer och mer och det märks verkligen hur mycket han älskar att umgås med henne.
Min underbara man. Dagen till ära iförd jeans och långärmat. Svalt och skönt ska det vara.
Mattias och hans tjej slöt upp och vi fikade igen (man får det) och gjorde djur av kottar och pinnar och bara njöt av dagen som började gå mot kväll. Olivia smakade på några kottar och markerade sedan tydligt att det var dags att åka hem.
Jag har precis fått den lilla att somna, Jimmy är hos Mattias och jag ska snart sluka i mig dom sista strålarna sol och sätta mig på den nystädade balkongen.
Som avslutande ord så måste jag få tala om hur mycket jag älskar familjelivet. Jag drömmer om att se Olivia komma med en bukett egenpkockade blommor, svettlockigt hår och sandaler på fötterna. Jimmy som hennes trygga punkt och mig själv som åskådare av det underbara spel jag kallar livet. Min familj är fantastisk och jag älskar den över allt annat.
Och sjukan fortsätter.
Precis när man trodde att magsjukan lugnat sig så kaskadspyr barnet över hela vardagsrumsmattan. Diarrén har varit till och från med betoning på till i snart två veckor och tillsammans med denna typ av uppkastning så börjar jag bli lite lätt orolig för att hon ska bli uttorkad igen.
Hon är inte ditt vanliga jag men hon är inte trött och slö som man ska vara uppmärksam på.
Jimmy och jag mår bra nu men nu när värmen kommer så blir man lite fundersam på vad man ska göra för att hon ska få hålla sig fräsch, utan att torka ut.
Vätskeersättning är inhandlat och späds rikligt med saft. (På BVC s inrådan givetvis). Är det inte bättre på måndag så ska vi få komma på BVC och ta en odling och se om det är något annat än magsjuka eftersom det varit så länge.
Man ser verkligen på henne att hon inte mår bra. Här tillsammans med den nerkräkta mattan, som problematiskt nog är alldeles för stor för vår tvättmaskin...
I övrigt så har dagen varit toppen. Var iväg på Ikea och handlade diverse småfix till balkongen som fick sig ett ordentligt lyft i och med denna shoppingrunda. Vaxduk fick bli en quick-fix för det slitna bordet och blommor fick flytta in i utekrukorna. Solen gassar och det mäter ganska precis 20 grader i skuggan. Det är precis som om att sommaren vill hälsa att hon är på väg. Vi måste vara tålmodiga dock. Men bara ett litet tag till! <3
Mamma och pappa.
Som jag hintade om i förra inlägget så kan jag bara hälsa att Olivia nu kan säga både Mamma och pappa! Sedan mitten på förra veckan så har det kommit klockrena "mamma" från henne. Främst när hon är ledsen eller när hon vaknat från tuppluren sin. "Maaaaammaaaaaa" hör man (oftast från sovrummet när hon sovit middag)
Pappa började hon med bara igår. Så himla härligt att hon faktiskt fattar att det är mamma och pappa!
Hon kan nu en hel del och jag väntar mig att hon kommer gå inom kort då hon flyger fram, hit och dit och upp och ner heeeela tiden. Olivia är ett barn med oändligt mycket energi och sitter sällan stilla. Hon klättrar snart upp i soffan också vilket kan medföra problem vid oövervakade ögonblick. Men det tar vi då.
Nu ska vi ut och få i oss lite frisk luft. Känner mig så himla instängd är jag bor i den här lägenheten. Måste hitta ett nytt boende. Så fort som möjligt.
Hon som börjar bli stor. Min lilla stjärna.
Sjuk i magen.
Precis som titeln antyder har Olivias magsjuka vandrat vidare till mig. Dagen har i princip spenderats i horisontellt läge sovandes av och till. Som tur är har Jimmy varit ledig idag så han har haft O i princip hela dagen.
Såhär på den senare delen av eftermiddagen så mår jag dock SÅ mycket bättre. Har till och med lyckats klämma i mig en hemmagjord hamburgare. Jimmy har i vanlig ordning inte blivit sjuk. Han har verkligen en mage av stål och får aldrig magsjuka. Under våra dryga sju år tillsammans så har han aldrig haft magsjuka. Jag lovar och svär. Skönt att veta att man i princip kan göra vad som helst utan att riskera att smitta honom.
Oliven är fortfarande helt tagen från hennes omgång och har fortfarande väldiga problem med magen. Har provat majsgröt, majsvälling och morotspuré/morotssoppa för att få stopp på det som bokstavligt talat rinner ur henne och ner i blöjan men hon köjs av samtliga och får inte behålla någon vätska. Någon med bra tips på hur man får stopp på diarré hos en bebis som inte vill äta?
Det märks att hon blivit slut efter den här omgången då hon sovit tre timmar på dagen i två omgångar och slocknade för natten redan innan klockan 19! Min lilla sjukling.. Man kan ju hoppas på att hon vaknar efter klockan sex i morgon men min erfarenhet av hennes morgonrutiner så skulle jag inte tro det.
Härom dagen var vi hem till syrran som tog lite bilder på oss två och det är ju sjukt vilken skillnad det är när man har en riktig kamera. När Jimmy börjar få lön är det det första jag köper. En grym kamera. Vi har beställt efter foton och jag väntar ivrigt på dem så att jag får börja ta in i fotoalbumet som också inhandlats nyligt. Det är något alldeles särskilt med bilder man håller i handen och tittar på. Slår digitala medier alla dagar i veckan.
Oliven vaknade precis av en mardröm. Alldeles sjöblöt i svett och hickande gråt. Mamma ropar hon. Och mamman flög in i sovrummet. Alltid ska jag skydda dig mot monster under sängen, tända lampan när läskiga skuggor härjar på väggarna, stånga alla elakingar som försöker göra dig illa och rädda dig från alla dina rädslor. Du är det bästa som hänt mig och vill aldrig vara utan dig. Min fina underbara Olivia.
Det bästa på länge.
Alltså vilka vänner jag har.
I lördags var vi bjudna på hemmafest hos Jenny och Mattias och det var inte illa alltså! Grillat, grönsaker, gudomliga vitlöksbröd, öl och vin i kubik och långbord med (nästan) alla man älskar sådär extra mycket samlade på ett och samma ställe.
Maten stod Mattias för och den var magiskt bra. Serverades och avnjöts i sin enkelhet på udda porslin och under dämpad belysning.
(Här ska det alltså vara en bild men jag har lyckats med konststycket att helt ovetandes lägga över alla bilder på datorn).
Med på plats var två nykomlingar i gänget. Emmas man (!!! Emma är gift!!!) Carson från Colorado, U.S and A och David från Mexico. Väldigt internationella dom där Ödlunds.
Engelskan har jag övat upp i flera dagar innan festen för egen del. Jimmy däremot, trodde att vi sa att det var ungerska (?) Som gällde för kvällen och när det i bilen på väg till festen uppenbarade sig att dom pratade engelska så hör man ett bistert; "och jag då.. som har pluggat ungerska. Helt i onödan..."
Ni som känner Jimmy kanske kan föreställa er den besvikna tonen som klingade lika högt som två svärd som möts i en duell.
Olivia var tillsammans med Astrid yngst på festen och hennes blyga nio månaders ålder till trots så måste jag säga att hon verkligen vet hur man beter sig på fest. Hon somnade vid åtta och sov hela festen igenom. Den ännu mindre rutinerade Astrid var inte sen med att apa efter och knappade in runt halv nio, mitt i festens centrum låg hon och drog timmerstock efter timmerstock.
Strax efter ett kände vi oss ganska nöjda men Mattias hade inga som helst planer på att låta oss åka hem (dom var ju faktiskt barnfria hela nästkommande dag) och drog med mig, mexikanen och amerikanen ner i källaren för att visa hur man sköt pilbåge. Och vi sköt. Pilbåge. Fulla. Inomhus. Recept för katastrof. Nu är jag inte en sån som följer recept särskilt noga och allting gick såklart bra. Jag var grymt impad över mina insatser som bågjägare (vars främsta byte var en kartong fylld med frigolit) ända tills att Mattias grusade min stridslystna lust genom att avslöja att jag sköt med en båge byggd för en femåring.
Upp på markplan och ut i rökrutan där vi hängde under den avslagna infravärmen (inte konstigt att vi frös) tills det var dags att åka hem. Jimmy väckte barnet som var på ett strålande humör och vi åkte hem. Mätta, glada och fulla. Väl hemma satte jag mig och reflekterade över vilka fina vänner jag har och föll snart gråtandes i sömn i Jimmys varma famn, tacksam över att jag fick det bäst.
Jag kallar henne blixten.
Man vet aldrig riktigt vart man har min lilla jänta och hon är snabb som bara den. Därav smeknamnet. Blixten.
Igår var en jobbig dag för både den lilla och den stora och hon verkade minst sagt suicidal då hon först drog ner en högtalare som brakade ner en centimeter från hennes lilla huvud. Mot kvällen så tyckte hon det var läge att testa att stå utan att hålla i sig vilket i sin tur resulterade i ett fall rätt in i ett ben på en skänk plus en halv saltomortal och bakhuvudslag i golvet. Blåmärke på kinden och tårar i ögonen var ett faktum.
Det som hände därimellan var dock det värsta. Som jag skrivit om tidigare så är min största rädsla att hon ska sätta i halsen. Det har hänt en gång förut. Igår hände det IGEN! Precis tills att hon började skifta färg i ansiktet och jag inser att det som sitter fast inte kommer upp så vände jag henne upp och ner över slasken och stoppade fingrarna i halsen. Hon kräks och jag ser en främmande kropp som följt med upp. Efter att hon lugnat sig (jag lugnat mig!) och hon andas normalt så betraktar jag vad som stoppat hennes syretillförsel, ocab det här är så vidrigt, så ser jag att det är en CIGGARETTFIMP! FY FAN VAD ÄCKLIGT! Den måste ha hakat på under Jimmys tofflor från när han stått på balkongen och blossat. Slår snabbt upp giftinformstionskartan och letar efter cigarett. Hittar den under en varning 4. 4 är det absolut värsta på skalan. Precis när jag ska ringa 112 så ser jag en liten astrix som hänvisar till att det bara är en etta. Alltså, ge lite dryck och om hon blir illamående, kontakta giftinformationen.
Lättnad nummer ett, det lossnade ur halsen! Lättnad nummer två, hon var inte förgiftad!
Det börjat gå upp för mig att jag inte kan lämna henne obevakat en enda sekund och jag känner att jag vill linda in hela henne i bubbelplast och ha henne inlindad till hon är minst 10 år gammal.
Min lilla skatt. Du kan det där med att ge din mor magsår.
Pappan hade nog lite dåligt samvete. Bilden är från en annan kväll men synen var densamma. Han är en såndär superpappa min kille.
Måndag!
God morgon!
I dag vaknade barnet strax efter halv sex och dagen började minst sagt plågsamt. Tröttheten var total och frestelsen att dra fram babblarna på mobilen vart för stor. Barnet blev såklart tyst men jag befann mig någonstans mellan hopp och förtvivlan när jag insåg hur bekvämt det var att låta henne sitta och titta på den lilla skärmen medan mamman fick 20 minuter extra halvsömn. Bara ddt inte blir rutin.
Då jag tog och klev upp med Olivia strax efter fem i går morse, TROTS att jag skulle jobba så var det min tur att sova ut i dag. Det var dealen. När jag kommer mig upp så hittar jag Jimmy sovandes på soffan.
Han ser närmast död ut.
Jag känner hoppets låga svalna inom mig och med en liten vindpust blåstes den ut.
Där ligger han. Mannen som haft skyhög feber hela helgen och är hemma från jobbet idag. Klart tagen av förkylningen. Snäll som man är så väcker man honom lite försiktigt och skickar honom i säng så han får sova vidare. Jag känner att nästa sovmorgon verkligen är långt borta.
Nåväl.
Idag är det tänkt att jag ska utnyttja Jimmys hemmavistelse till max. Då han inte längre är febrig så lämnar jag den lilla hemma och tar med mig Elin (har förövrigt 5 st Elin som jag aktivt umgås med, Jimmy är alltid lika förvirrad när jag påtalar att jag ska till Elin, men just denna gång är det Törnlund som ska rastas) till Birsta för lite shopping, lite fika och massa skvaller. Ikväll blir det jobb och Oliven får en heldag med pappan.
Hoppas att ni också får en bra dag!
Att vara rädd för mormor.
Precis som rubriken antyder så går tankarna idag till hur man ska bete sig för att få den lilla Oliven att gilla mormor.
Vi börjar här.
Min mamma som är den bästa människan jag vet och som jag aldrig någonsin vill vara utan älskar mitt barn som om det vore hennes eget. Min far likaså. Däremot så är det inte en särskilt väl besvarad kärlek. Man skulle kunna kalla det för att det inte visas någon vidare kärlek alls faktiskt.
Olivia är verkligen inte ett särskilt komplicerad bebis (är hon fortfarande en bebis vid nio månader?) Och hon tycker om att vara med dom flesta. Det är sällan några problem att lämna bort henne även om hon stundtals är extremt mammig. Däremot så klarar hon inte av att vara med min mamma. Hennes mormor som älskar henne så högt. Så fort hon tar henne och sätter henne i knät så kommer gråten inom 10 sekunder.
Mamma ger henne utrymme och låter alltid Olivia komma till henne men så fort hon kommer för nära eller hamnar i hennes knä så gråter hon. Detta är dessutom något hon BARA gör mot mamma. Morfar och mostrar är inga problem. Farmor är inget problem. Gammeöföräldrar, nope, inga problem där heller.
Det här ser ju mamma och blir ju såklart jätteledsen. Jag antar att det kommer gå över men det fruktansvärt dåliga samvetet gnager i mig och när jag ser hur ledsen hon blir så känner JAG mig skyldig att kramas med henne istället.
Min lilla mamma som är så bra. Varför är hon så rädd för henne?
Jag antar att det går över men vad kan man göra för att hjälpa henne? Kan man göra något? Vi kör med videosamtal, hon får prata med Olivia i telefon och vi ses två - tre gånger i veckan så det kan ju omöjligt vara så att hon inte känner igen henne?
Man ser på mamma att hon inte vill annat än hålla om henne men låter bli så att O inte blir ledsen och det är faktiskt jobbigt. Det har inte alltid varit sådär utan det har börjat nu senaste veckorna.
Vad gör man för att hon ska funka med mormor?
Hur länge ska det vara sådär?
Min fina mami och världens bästa mormor!
Sjukt tråkigt inlägg.
Ja vad ska man skriva om idag? Jag har så sjukt lite att göra på dagarna när man är utan bil så det känns som om att mitt liv blir mer och mer stillasittande.
Allt som oftast lyckas vi med konststycket att låta vagnen ligga kvar I bilen och jag blir låst till soffan så barnet som numera väger imponerande dryga åtta kilo och är alldeles för tung för min rygg och bärsele.
Träningen lyser mer eller mindre med sin frånvaro men idag tänkte jag göra slag I saken och gå och träna efter jobbet. Peppen är total!
Jag längtar efter att få springa och tänkte försöka mig på några kilometer.
Dock kommer flåsandet igång av att bara gå I en trappa numer så vi får väl se om det blir en eller flera kilometer innan lungorna skriker av ilska och anfåddhet (är det ens ett ord?).
Dagarna rullar på I hyfsad takt även om det blir långdraget att sitta hemma själv med en snart nio månader gammal bebis, som sakta men säkert mer och mer blir ett barn. Ett barn som reser sig och sätter sig utan problem. Jagar katter I snabb kryp och som klappar hander och äter mat på eget bevåg.
Tidigare har hon varit ett barn som haft väldigt enkelt för att somna om när hon vaknat på natten, men det verkar som det är slut på det nu. Numer så ligger hon och bökar runt som en liten gris I lerbad och tar upp exakt hela sängen. Då hon inte tar napp så blir den naturliga utvägen att använda mina bröst som napp och det är faktiskt bade obekvämt och opraktiskt. Det hade varit så skönt att bara kunna lägga ner henne I sängen och plugga igen med en liten gummibit. Men nej.
Dessutom har hon uppgraderat sig själv och vaknar nu inte bara en gang per natt utan minst två-tre ganger. Jag trodde det skulle gå åt andra hållet och att dom skulle sova hela nätter snart men det verkar som om att det kommer ta ett bra tag till.
Idag sitter jag och jobbar och har I skrivande stund lunch. En lunch utan mat då jag glömde matlådan hemma och mitt slöa jag orkar inte ta mig till en affär för att köpa något att stoppa I mig.
Äh. Det här var fan det tråkigaste inlägget genom världshistorien men vad gör man när hjärnaktiviteten är minst sagt sparsam och bloggen ekar tom på inlägg. Det får vara bra såhär - så länge.
Den eviga jakten.
Tänk er att ni är riktigt törstig. Sådär snustorr så hela strupen dammar när ni harklar till. Det är 30 grader varmt. Strålande sol. Och du är törstig. Där på bordet framför dig så står det kallaste, klaraste glaset med vatten du kan föreställa dig. En armslängd bort. Det är bara att sträcka ut handen och ta det och din törst ska snart stillas. Du sträcker dig mot glaset och när du är några millimeter ifrån känner du fukten från det immiga glaset med det iskalla vattnet i. Snart är törsten släckt. En klunk bara så kommer den oundvikliga behaglighetskänslan infinna sig. Så nära nu.
Solens strålar har gjort dig slö och trött och istället för att få ett stadigt grepp om glaset så tippar du omkull det och det far rakt ner i backen. Tusen bitar splitter och en blöt pöl. Inget vatten i strupen. Total besvikelse och ilska över att inte få stilla sin törst.
Den känslan kan nog jämföras med den Olivia upplever dagligen när hon jagar efter katterna. Nu har hon blivit en riktig fena på att ställa sig upp och sätta sig ner, till katternas stora förtret.
Tunneln som dom tidigare vilat i är sedan länge inte längre en trygg plats ämnat för vila och återhämtning och nu är också soffan och fotöljen hotade. Hon tar sig fram som en liten bulldozer den lilla damen. Med lite hjälp klättrar hon till och med upp på soffan nu. Ner kommer hon oftast själv även om det fortfarande föreligger en stor risk att hon trillar med huvudet före.
Och katterna. Dom stackarna som visar så oändligt stort tålamod. För hon jagar dom, dagarna i ända. Och katterna flyttar sig. Från soffan till tv-bänken, från bänken till fotöljen, från fotöljen till fönstret osv osv. Och hon är så nära på att få tag i dom nu. När dom väl somnat till och sussar sött så får hon ibland tag i dom och hon är inte nådig. Det slits i päls och svans och katterna tittar med nåd i blicken på mig och deras husse.
Det är inte många gånger till som det där glaset trillar i backen. Snart ska törsten släckas. Centimetrarna som nu är mellan barnets hand och katten krymper ner till millimetrar. När barnet kommit på hur man får tag i dom där kommer dom bli hårt omhändertagna och klappade med kärlek såklart, om än en lite hårdare än vad dom är vana. Givetvis kommer man vara där och stoppa men något slit hit och dit än nog vad dom får vänta sig inom kort.
Snart är hon inte törstig mer.
Så nära men så långt borta. Snart så.
Smörgåstårta och solsken
Idag har jag blivit bjuden på lunch. Hemma hos Habbe och Elin. I deras fina hus (om ni kunde höra tonen på rösten som avslöjar min avundsjuka nu alltså). Helt i lä på en solig altan har jag fått en gudomligt god smörgåstårta serverad. Mjölkbaren öppnade tidigt för Olivia och jag trodde inte riktigt det var sant när man satt med blottat bröst och svettades i april månad. Men det var sant. Våren är här. Underbara sol som värmer min vinterfrusna kropp och ser till att energin återvänder.
Apropå amning så trodde jag aldrig att jag fortfarande snille amma tills att Olivia var dryga åtta månader. Inte med den minst sagt kämpiga starten vi hade innan vi fick till det. Nu tycker jag till och med att det är mysigt.
Väl hemma hos mamma och pappa (som idag har lovat att bjuda på grillat) så sover barnet i vagnen och jag sitter på bron och skriver blogg. Helt plötsligt känner jag mig iakttagen. Tittar upp men ser först ingenting. Känslan kvarstår. Ställer mig upp på bron och hör något som prasslar och där, 10 meter bort står det två rådjur. Den ena med blicken fast på mig och den andra sakta betandes. Så fina. Och väl kamouflerade! Efter en halvtimmes brohäng (edit: sitter här ännu) så går dom fortfarande där sida vid sida och äter i lugn och ro. Behöver jag nämna att jag längtar efter husköp?
Jag önskar er en riktigt fin dag. Än har bara halva dagen passerat men oj vad jag känner mig nöjd hittills. Snart kommer det bästa av allt. Sommaren.
Där står han och spejar och jag såg honom knappt.
Så vackra djur. Älskar att ha möjlighet att se det vilda på så nära håll.
Happy lördag hörrni ! Här har vi en till synes trött mamma som sovit alldeles för lite. Dock svinpigg egentligen men utan smink ser jag verkligen ut som en mullvad. Men vad gör det? Det är vår!
En bättre fredag!
Idag har vi inte gjort många knop. Jag började dagen med att åka till frisören och kapa barret. 10-15 cm långa hårtestar singlade sakta ner mot golvet och det behövdes VERKLIGEN.
Senast jag satt i en frisörstol var veckan innan Olivia föddes. Skäms alltid lika mycket när frisören frågar när sist jag var där.
Efter att ha somnat till när hon tvättade håret och halvsovandes genom hela klippningen for jag till macken och köpte en stark kaffe och fortsatte med mathandel.
Väl hemma möts jag av en bebis som var på minst sagt strålande humör. Påklädd och redo att åka till mormor och morfar som skulle bjuda på middag. Det vart hämtmat. Mamma bad om ursäkt för den uteblivna hemlagade maten som hon så stort hade lovat och bjöd in oss på middag i morgon igen och då mina damer och herrar, blir det premiärgrillning!
Hämtade hem Jimpan från jobb och nu, vid 22.16 har vi precis suttit till oss sådär underbart skönt som man bara sitter när man är riktigt slapp och trött i kroppen och kollar färdigt på hockeyn. Jag har lovat att jag ska kolla på ett avsnitt Daredevil med Jimmy innan jag somnar men nu råkar jag veta att jag knappt kommer överleva introt. Med lite tur märker han inget.
Hoppas er dag har varit lika fin som min. Jag behövde ett break från all negativitet som hängt över mig dom senaste dagarna och den här fredagen gav definitivt mer energi än vad den tog.
Sov gott alla fina!
Avslutar med en bild på första mötet mellan pappan och barnet. Hon var så skör och liten. Tänk att den där lilla som ser ganska stor ut ändå kommit ut ur mig. Sjukt.
Helt orelevant för inlägget i sig. Men det är en bild med väldigt mycket kärlek i sig. Och det är inte så dåligt inte!
"Underbar och älskad" en kort novell om bristande kärlek för ditt barn vid läggning.
Ikväll har jag verkligen fått hålla mina demoner k schakt. Olivia har inte sovit så bra och blivit störd flertalet gånger och fått sin sömn under dagen bruten.
Resultat? Minst en timmes nattning när det ska sovas för kvällen.
Hon har börjat med en grej som är så sjukt störigt. Hon ligger på rygg och sparkar hårt ner i madrassen. Upprepade gånger och håller sig på så vis vaken. När jag kämpat på med att söva henne i närmare 40 minuter så kommer hon på det där knepet och sätter igång med sängsteppandet.
mycket effektiv metod för övertrötta barn som inte har några som helst planer på att sova.
När man sedan kommer ut helt gråtfärdig och sambon förklarar att "sådär har hon aldrig gjort med mig. Måste vara något du gör" så är skilsmässan nästan en faktum.
Eller nej, kanske inte riktigt så illa. Men tillräckligt för att jag skulle storma ut på balkongen och dra några bloss i tron om att humöret skulle lägga sig. Det gjorde det inte. Smakade bara urk och jag frös då jag inte behagade ta på mig varken byxor eller skor.
Nu har det känts ganska jobbigt ett tag om jag ska vara ärlig. Allting känns tråkigt/jobbigt och jag har noll energi.
Jag försöker fylla mina dagar så gott det går så att tiden ska snabba på tills att Jimmy kommer hem. Men var blir annorlunda för att han kommer hem då? Känner att det verkligen rycker i mig och att jag inte vill hellre än att bråka på honom utan att han har gjort några som helst fel.
Det känns som om att jag behöver dels en hotellnatt helt själv med en bra bok att läsa. Dels en boxningssäck som jag kan få gå några ronder med. Jag tror främst att jag behöver få vara för mig själv en stund. Få ta ett bad. Ligga hur länge jag vill i sängen utan krav på att kliva upp. Äta min mat utan tio fingrar som desperat sträcker sig efter min tallrik.
Göra såna saker man säger upp sig från när man får barn.
Jag vill gärna tro att det är okej att önska sig såna saker även om jag trivs bra med att vara mamma. Att jag älskar mitt barn gränslöst är det nog inte någon som missat men hon kan verkligen gå mig på nerverna. Verkligen.
Barn kan vara så jobbiga och jämför man henne med något annat barn ur tex vår föräldragrubb så är det som natt och dag. Medan Olivia blåser på som en tornado och river både hus och hem så kan dom andra liknas med små vindpustar som snällt blåser ur en överblommad maskros. Ibland önskar jag att Olivia kunde lära sig att chilla lite. Bara en dag eller två för det finns verkligen ingen tid för återhämtning när man har med Olivia att göra.
Lilla bus. Vad ska det bli av dig?
En sämre dag.
Vissa dagar när man är sådär urlakad som man bara kan bli ibland och inte ser en tillstymmelse till att det ska ljusna, ni vet dom?
Nu har jag haft några sådana dagar när allting bara känns jobbigt, tråkigt och tungt.
Även fastän att Olivia är glad och mysig och leker snällt på egen hand så är det ändå så fruktansvärt jobbigt att ens sitta uppe och hålla henne sällskap. Jag känner hur jag blir arg för att hon inte vill sova när jag vill sova och jag blir ledsen när jag får dåligt samvete för att jag förutsätter att hon ska förstå.
Och sådär går det runt. Hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv riktigt. Den enda (rätta mig om jag har fel) fasta punkten för mig är Olivia och hon och hennes rutiner och önskemål slår om lila kvickt som vädret i April.
Vad ska jag jobba med? Ska jag plugga? Kommer Jimmy få något jobb som gör att jag har råd att plugga? Kommer jag någonsin få dubbla inkomster? Kommer jag hitta ett sånt jobb där jag känner att jag längtar efter att gå på jobbet? Kommer jag komma ner något i vikt eller ska jag bara vänja mig vid att vara såhär fet? När ska jag få energi att ta tag i träning ? När kommer jag ha råd med ett gymkort igen? När är det min tur att få flytta till ett hus?
Tankarna går på repeat dygnets alla vakna timmar och jag känner mig SÅ trött. Hjärnan får aldrig vila och även om det kommer små ljusglimtar med halvjämna mellanrum så känns det mesta ganska trist och jobbigt just nu.
Jag har ju onekligen världens viktigaste jobb just nu när jag är hemma med Oliven men jag känner ibland att jag inte räcker till eller att jag inte uppfyller mina arbetskriterier riktigt.
Men det blir nog bra. Det blir liksom lite såhär varje halvår. Det är tur att man har en riktig kanonunge som mestadels bara är helt underbar.